Alla rättigheter: Fantasicentralen AB
Mats-Arne Larsson, Sursa Gård 640 61
STALLARHOLMEN tel 0152 412 55



(När publiken kommer in i spelrummet möter dom Karl-Erik stående
i regnet. Han en nött regnrock och ett uppfällt, trasigt
paraply. I handen har en brun nätkasse med en mjölkflaska och
några paket. Det duggregnar och blåser och han trampar för att
hålla värmen och spanar hela tiden mot en punkt utanför scenen.
Roger kommer in, klädd i "vanliga" privata kläder. På scenen
eller under armen har han sina scenkläder och byter under det
följande kläder helt öppet.)

ROGER (som vuxen)
(Till publiken). Ibland behövs bara ett enda litet ord, ett ja
skiljer sig egentligen inte stort från ett nej, men detta enda
ord kan vara skillnanden mellan sanning och lögn. Ett enda ord
och plötsligt har man ljugit, kanske därför att man så gärna
ville att det skulle vara just så och inte tvärtom. Och ni vet
hur lögnen fungerar, den är som en snöboll som rullar - blir
bara större och större ... och större. Till slut upptar den hela
ens värld. Och insnord, som flugan i en spindels nät, sitter man
till slut, mitt i sin lögn, utan en chans att ta sig ut med
mindre än att hela världen rasar.
Det där ska föreställa min pappa, han heter Karl-Erik.
Själv heter jag Roger. 1965, herregud det tjugofem år sen, stod
han i regnet utanför Slottskogsvallen i Göteborg där vi bodde och
väntade på mej. Vi hade vi precis avslutat årets sista
fotbollsträning. Och just den här dan skulle få reda vilka som
blivit uttagna till GAIS pojklag.

K-E
(Rakt ut, för sig själv). Den pojken kommer det att bli nåt
stort av. (Tittar på klockan). Var är han ?

ROGER (som vuxen).
Då var jag elva år och mamma och pappa hade nyss skilt sig.
Pappa var sjöman och jag träffade honom egentligen inte mer än
ett par gånger om året. Han brukade gå hemma flera veckor när
han var ledig, då ägnad han all tid åt mig och jag älskade
honom mest i hela världen.
Efter att dom hade skilt sig, mamma och pappa, träffade mamma
en ny karl, han hetter Runo.

(Runo skrider över scenen iförd en liten kort bilrock, keps och
handskar. Han skramlar entusiastiskt med sina bilnycklar. Det
regnar naturligtvis på honom med och han håller en tidning över
huvudet för att skydda sig.)

RUNO
(Ropar) Jag går bara och värmer upp bilen, Siw lilla.

ROGER (som vuxen)
Runo kunde jag bara inte tåla. Och när mamma och han ville
flytta ihop så blev det tjat och gnäll hemma varje dag och jag
ville bara därifrån. I augusti det där året dog min farmor
och pappa kom hemresande med flygplan från Madrid, och då fick
jag flytta hem till honom. Det var väl meningen att han skulle
ta ett jobb i land i stället men det gick inte så bra. Vi bodde
i farmors gamla lägenhet på Linnégatan. Jag fick börja på
Nordhemsskolan där jag inte kände nån alls och Dick och Martin
Englund som gick i nian slog mej nästan varje rast och snodde
min skolväska och ... ja. Min enda riktiga kompis var min kusin,
Ramona, som bodde i huset bredvid oss.

(Ramona springer in på scenen. Hon stannar mitt i regnet och K-E
går fram och lotsar henne över scenen under sitt paraply).

K-E
Kom här. I dag får vi reda på om Roger har kommit med i
pojklaget. Jag bara gick förbi, förstår du ... det är ju alltid
roligt och få veta. (För sig själv, när hon gått.) Detta
förbannade regnande ... Har han drunknat på fotbollsplanen!?
Jag begriper inte varför han inte kommer ? (Ser på klockan).

ROGER (som vuxen).
Det här hände sent i November och det regnande och blåste. Jag
stod på tå på bänken i omklädningsrummet och kikade ut genom det
lilla fönstret. Såg pappa stå där stampa i regnet med sitt
trasiga paraply. Alla andra hade redan bytt om och gått, till slut kom "Perra" våran tränare och skulle släcka och låsa. Så blev jag tvungen och kliva ut till pappa.
Ja, det var väl så det började ... alltihop.

(Roger är nu ombytt till "Roger" och försvinner ut)

SCEN 1

K-E
Nu släcker dom. Var tusan är grabben ? (Tar upp en näsduk och
snyter sig), Jag tror jag har blivit förkyld till råga på allt.
(Ser på sina skor). Dom här gamla skorna är som läskpapper. Jag
är sjöblöt om fötterna.

(Roger återvänder in på scenen nu som 12-åring. Han har en bag
med de våta träningkläderna i handen och går långsamt mot sin
far).

K-E
(Vinkar) Roger ... !

(Roger nickar och går fram till fadern).

ROGER
Är du här ?

K-E
Ja ... jodå ... jag gick förbi.

ROGER
Jaha ...

K-E
Sen såg jag att du kom ut, det var precis ... alldeles precis.
Vad skulle jag säja ... jäkla väder va' ?

ROGER
(Stirrar stint i marken). Ja.

K-E
Vad är det ?

ROGER
Ingenting.

K-E
(Efter en paus) Blöt ... ?

ROGER
Nä, nu har jag ju bytt om.

(K-E rotar i Rogers bag).

K-E
Vi får hänga upp grejorna på tork hemma. Det är ett helvete att
vara fotbollsspelare i den här stan. Det var likadant när jag
höll på. Regn och blåst, höst och vår. Man skulle egenligen spela
i dykardräkt. Vi spelade en träningsmatch på Heden en gång, det
måste ha varit 1951, jag var ju centerforward och Anders Dahlin
var med minns jag, han kom ju med i landslaget sen. Det regnade
nått så förbannat, ösregn. Det andra laget, jag minns inte vilka
det var vi spelade mot, var framme hos domaren hela tiden och ville avbryta matchen. Deras målvakt stod i en grop med lervälling upp till anklarna men vi ville fortsätta så när ... ja, herregud.
Det blir väl arbetsamt med dom där glasögonen ?

ROGER
(Plockar av glasögonen och putsar dom mot tröjan). Jag måste ju ha
dom annars ser jag inte bollen.

K-E
Förbannad otur att du ska behöva glasögon, du får sätta en
gummisnodd runt om skalmarna så dom sitter kvar.

ROGER
Jag vet.

K-E
(Efter en paus). Det är bra. (De tittar länge på varann). Ja,
vad skulle jag säja ...

ROGER
(Slår ner blicken). Jag kom med.

K-E
Tog dom ut dej till pojklaget ?

(Roger nickar)

K-E (Forts.)
Jäkla grabb ! Du är pappas kille du.

ROGER
Vi börjar träningen15 Mars.

K-E
Nu är du fotbollsspelare, Roger. (Osäkert). Jaha, du då ...

(Han slår tafatt Roger på axeln. I fjärran hör man båtarnas
sirener i dimman, fadern vänder sig om stirrar ut duggregnet).

ROGER
Pappa ...

K-E
(Utan att ta notis om Roger). Nu är det tjocka ute vid Vinga.
Johnsonlinjens Patricia och Broströms gamla Vega löpte ut idag.

ROGER
Pappa !

K-E
Patricia går på Rio de Janiro för SKF. Dom har stark nordvästlig
och tjocka. Nu gungar det rätt ordentligt.

(Sirenerna låter ännu högre och närmare).

K-E (Forts).
Det låter som båtarna stävade rakt genom slottskogen.

ROGER
(Ropar) Pappa ... jag kom med. Jag behöver kanske inte ha
glasögonen sen, det kan gå bort när man blir äldre, säger
"Perra".

K-E
(Fortfarande vänd mot sirenerna i fjärran). Du är duktig du, du
kommer att gå långt. Du ska slippa sjön, du ska träna och dricka
varm choklad på kvällarna. Vi skiter i mamma ...

ROGER
Mamma !

(Ljudet från sirenerna upphör plötsligt. K-E vänder sig om).

K-E
Du ska inte stå gasta på mamma - du har ju mej.

ROGER
Jag var bäst på plan, jag ska spela centerforward, precis som
du.

K-E
Du är pappas grabb, säg det till mamma när hon ringer. Hon som
inte trodde att vi skulle klara en dag ... säg till henne det - att
du blev uttagen. Jag ska steka pannkakor, vi ska fira du och
jag. Hela huset ska lukta av stekos och våta träningskläder
sen ska vi koka choklad, precis som när farmor levde.

ROGER
Kan du inte ringa mamma. Om vi ska fira ...

K-E
Två karlar, Roger. Inga kärringar ... jag blir bara förbannad.
Tror du att hon fattar vad det innebär att bli uttagen till
pojklaget, hon är bara rädd att du ska bli våt. Nu går vi.

(Han går en bit men så börjar sirenerna ljuda igen och han
stannar upp. Roger står stilla och tittar på honom).

ROGER
Pappa.

K-E
Mmm ...

ROGER
Tänker du resa ?

K-E
Nä, nä ... inga fler båtar. Nu får jag stanna på landbacken och
ta hand om min duktiga grabb. Jag hittar säker nåt jobb, mej ska
du inte bekymra dej för.

(Roger ofamnar honom och trycker sig mot honom. K-E står
handfallen utan att komma sig för att göra nåt.)

K-E
Vad skulle jag säja ... (Han gör sig fri och börjar gå). Nu
knallar vi hem.

SCEN 2

(Scenen avbryts av en kraftig telesignal. Roger sliter av sig
jacka och skor. K-E ropar nånstans utifrån).

K-E
Det är din mamma ... det är lika bra du tar det.

(Roger tar upp luren).

ROGER
Hallå ...

MAMMANS RÖST(Fjärran)
"Gud vad jag blir glad och vad det är tomt utan dej, din säng står bara där och du låter hes, pappa är så oförsiktig, vad gör han ... är du ensam, du har väl inte gått förkylt dej och jag har putsat fönstren idag, du kommer ju på Lördag och Runo har en överraskning, han kanske kör dej i bilen, tycker du Runo är snäll ..."

K-E
(Ropar utifrån) Jag är fullt upptagen, jag hinner inte prata med
henne nu - jag steker pannkakor.

MAMMANS RÖST
" Får jag prata med pappa lite grand ..."

ROGER
(Han står vilsen med luren i hand). Det går inte, han steker
pannkakor.

MAMMANS RÖST
" Säg inte att ni äter pannkakor igen, är det det enda han
lagar. Säg rent ut, Roger, det är viktigt, du kommer att bli
undernärd förstår du. Han är ju sjöman, han kan inte laga mat ...
längtar du efter mamma ?".

K-E
(Man hör bara hans röst). Säg inget om att vi ska äta pannkakor,
då tror hon bara att vi äter det hela tiden.

(Roger blir stående med luren i handen villrådig igen).

MAMMANS RÖST
"Roger ..."

K-E
(Utifrån). Roger ...

MAMMANS RÖST
(Högre) "Roger ...!!"

K-E
(Ännu högre) Roger !!!

(Plötsligt blir det tyst, mycket tyst och Roger faller ner på
knä med luren framför sig).

ROGER
Mamma ... mamma ...(Inget svar). Mamma !

(Man hör henne gråta i luren).

ROGER
Gråter du ... du kan komma hit ...

K-E
(Man hör bara hans röst). Det är alldeles som förgjort ...
förbannat. (Man hör hur det skräller och skramlar). Den här
jävla smeten fastnar ju bara ... (Man hör en riktigt ordentlig
skräll) ... stekpannshelvete !!!

ROGER
(I telefonen). Vi ska inte äta några pannkakor, mamma. Var inte
ledsen ...

MAMMAN RÖST
"Jag längtar så efter dej, Runo tycker du är världens kille, du
kan väl försöka ... nej, jag ska inte säja så min lilla duktiga
gubbe du har ju själv bestämt att bo med pappa och då får vi se
hur det går. Jag kan bara inte begripa att han släpar med dej till den
där fotbollen fast du har glasögon och såna problem med
bihålorna fast vi tog polyperna ...(Hon brister i gråt igen).

(Under tiden har K-E kommit in på scenen. Han går bort till ett
fönster och stirrar ut, han gnisslar tänder och blickar ut i
regnet. I fjärran hörs sirenerna).

K-E
Jag klarar ingenting. Det blir inget kalas. Säg till din mamma
att pappa är en värdelös idiot. Det går inte ... jag klarar det
inte. (Sirenerna låter ännu högre). Det låter som skeppen
seglade förbi på gatan ... god till medelgod sikt, lätta
regnbyar ... tjocka vid Doggers bankar och Fladern grund.

---------------