OBSERVERA! Pjäsen är gjord för 2 skådespelare. Den 3:e karaktären Uriel gjordes i originaluppsättningen genom att vi spelade in replikerna och la på ljudeffekter. Replikerna överfördes sedan som separata ljudfiler till CD och spelades upp av teknikern under föreställningen. Tekniken fungera mycket bra men förutsätter en bra ljudanläggning gärna med fyrakanals stereo. Fadern och sjömannen är dubblering för den skådis som spelar Caliban.

Alla rättigheter: Fantasicentralen AB




Scen 1 ÅTERKOMSTEN
(Vid hamnen våren 1905; Miranda kommer springande mot sin far som väntar på kajen).

MIRANDA
Pappa!

FADERN
Får jag se på dig... Jag tror du har vuxit på dom här månaderna, min flicka.

MIRANDA
Det är rocken...alldeles för stor. Jag fick den av sjömännen - jag hade bara min trasiga klänning på mig när dom räddade mig.

FADERN
Gud måste älska dig lika högt som jag gör, Miranda. Varför skulle han annars lagt en liten ö, mitt i havet, och låtit stormen skölja upp dig där i stället för att låta dig drunkna?

(Hon svarar inte).

FADERN
Det blev en lång resa, min lilla flicka. Det är 4 månader sen vi åkte från Melbourne, efter bara två veckor kom stormen och båten förliste, du sköljdes ur livbåten av vågorna. Jag skrek efter dig, såg ditt huvud försvinna under vattnet. Jag ville slänga mig efter dig men de andra i båten höll mig fast och...

MIRANDA
Pappa...

FADERN
Miranda...älskade! Vi är alla så fyllda av glädje och tacksamhet...och frågor. Hur har du överlevt alldeles ensam på den där gudsförgätna ön? Hur hittade du mat? Fanns där andra människor? Och hur...

MIRANDA
Jag är så trött, pappa...så trött.

FADERN
Förlåt, min lilla flicka...men jag har varit så orolig.

MIRANDA
Minns du den hör?

(Hon visar dagboken).

FADERN
Dagboken du fick av mig i present när vi seglade från Australien. Men...

MIRANDA
Den går knappt att känna igen. Jag bar den med mig genom stormen till ön... Allt står i den - jag hade ingen annan att berätta för...

(Hon sätter sig i hans knä och somnar. Fadern öppnar boken och läser).


Scen 2 MÖTET MED URIEL

(Fadern tittar i dagboken. En flickröst hörs läsa ur den).

FADERN LÄSER HÖGT UR DAGBOKEN
27 januari. Stormen... den fruktansvärda stormen. Jag minns rytande vågor, hur jag föll i det kalla vattnet, pappa som skrek...så vatten, vatten, vatten...jag sjönk men tog mig tillbaka till ytan...

EN FLICKRÖST FORTSÄTTER UR DAGBOKEN
Vinden tjöt och skrek, våg efter våg sköljde över mig. En bit av masten alldeles bredvid, jag klamrade mig fast medan de höga vågorna slungade mig högre och högre mot skyn och lät mig falla igen i kaskader av skum. Våg efter våg tills...

(Stormen har bedarrat. Miranda vid stranden. Hon skriver i dagboken; läser högt medan hon skriver).

MIRANDA
”28 januari. Jag lever...jag lever. Var jag är vet jag inte. Allt har jag förlorat utom denna dagbok. Det är en vacker sandstrand, och bakom mig en tät, grönskande skog. Märkliga fåglar flyger mellan grenarna. Deras läten låter som skratt och tjattret som hundra skvallrande tanter över ett dukat thébord. Jag....”

(Hon avbryter skrivandet och betraktar sanden).

MIRANDA
Spår?!.

(Hon provar mot sin egen fot)..

MIRANDA
Jösses!!! Det måste vara gjort av något mycket stort...djur?! Eller...? En, två, tre, fyra...fem tår - en människa? Men så stor!!!! Hallå!

URIEL
(Från olika håll) Hallå...hallå...hallå!

MIRANDA
Hjälp! Vad var det?

URIEL
Det är bara ekot.

MIRANDA
Ekot!? Ekot brukar inte svara....?

URIEL
Det gör det visst det.

MIRANDA
Det svarar som man säger - inte...ja, inte så där i alla fall.

URIEL
(Skrattar) Du måste vara en modig flicka som vågar sätta dig upp mot ekot.

MIRANDA
Du är inget eko...du är nån. Var gömmer du dig?

URIEL
Här...

(Uriel hörs från ena sidan hon springer dit. Strax hörs han från den andra).

URIEL
Här...

MIRANDA
Sluta! Var är du? Jag hör dig - du är alldeles bredvid. Gömmer du dig där uppe bland grenarna?

URIEL
(Skrattar) Gömmer...?! Jag behöver inte gömma mig.

MIRANDA
Du är här men...

URIEL
...men du ser mig inte. Sträck ut handen. Känner du? Just där blåser inte vinden och det är mycket varmare.

(Miranda drar snabbt tillbaka sin hand).

URIEL
Det var jag.

MIRANDA
Du...! Vem?

URIEL
Mitt namn är Uriel, luftanden...välkommen till Chronos.

MIRANDA
Men varför syns du inte?

URIEL
Det är hemskt, lilla flicka. Jag känner, ser och talar...men jag syns inte längre. Inte ens papegojorna i träden ser mig.

MIRANDA
Är det dina fotspår?

URIEL
Mina!? Nej, dom är hans. Jag kan inte ens flytta ett torrt löv längre. Inte sen han gjorde mig osynlig. Förbannelse över hans stinkande kropp. Måtte lössen äta upp honom.

MIRANDA
Han??? Vem...

URIEL
Nåja, ett och annat får du ta reda på själv, lilla flicka. Men var försiktig - lova det.

MIRANDA
Försiktig...? Vem är han egentligen!?

URIEL
Farväl...vi syns nog snart igen för ön är inte stor. Farväl...

MIRANDA
Vänta...Stopp, säger jag.

( Uriel försvinner skrattande. Hon får syn på ännu ett fotspår).

MIRANDA
Här är ett fotspår till...och där...och där. De leder mot skogen.

(Börjar följa spåren. Ut).


Scen 3 MÖTET MED CALIBAN

(Caliban in. Hytter med näven mot träden).

CALIBAN
Kom hit, sa jag - era tjattrande spektakel. Vill ni jag skall skicka upp ormarna i träden och spruta gift och gul-grönt etter efter er...?

((Caliban pekar mot marken. Fåglarna tjattrar högre - det låter verkligen som de skrattade. Miranda in från sidan)..

CALIBAN
Lyd mig!!!! Lägg frön och söta frukter för mina fötter. Sluta skratta, era befjädrade pestråttor. Jag är fortfarande härskare på ön - glöm inte det. Nu är Caliban arg. Caliban vill riva upp träden med rötterna och piska fram er ur grenarna. Hit, säger han - och buga för er härskare.

(Caliban stampar i marken och spottar och fräser).

CALIBAN
Glöm inte att det bara är tre månvarv kvar, sen häver jag förtrollningen mot Uriel och gör honom synlig igen, då ger han mig mina trolllkrafter tillbaka och då....er skall Caliban sveda stjärtfjädrarna av med blixtar från mina fingrar. Träden skall jag trolla till glupande bläckfiskar, grenarna blir slingrande armar som pressar luften ur era tjattrande näbbar. Caliban skall dansa och hela ön skall ropa: Vi gör som du befaller, herre....Jo, jo, då skall Caliban dansa.

(Caliban vänder sig om och får syn på Miranda).

CALIBAN
Tysta!!!! (Fåglarna tystnar). Caliban har besök.

MIRANDA
Jag tror jag kommer lite olägligt... Jag bara tog en promenad.

CALIBAN
Flickan kan stiga fram.

MIRANDA
Stiga fram?! Tyvärr...jag måste nog skynda mig tillbaks till stranden.

CALIBAN
Flickan skall göra som Caliban säger.

(Hon tar några steg mot honom).

CALIBAN
(Viskande) På knä...flickan.

MIRANDA
Vänta lite, vad....

CALIBAN
På knä för Caliban.

(Han trycker ner henne. Kommer att känna doften av hennes hår. Lutar sig ner och sniffar henne i håret).

CALIBAN
Caliban tycker flickans hår doftar som magnolior på havet.

MIRANDA
Låt bli mitt hår.

CALIBAN
Caliban vill ha flickans hår.

MIRANDA
Vill ha...?

CALIBAN
Calibans kliar och är styvt som torkat sjögräs...flickans hår.

MIRANDA
(Reser sig) Mitt hår är mitt hår. Tvätta ditt eget så slapp du stanken. Ni är mycket ohövlig, vet ni det och...

-